Vad doktorn inte sa
Under det första året efter att Erik kommit hem hade vi inte träffat så många andra barn eftersom vi medvetet minskat vårt sociala umgänge, både för Eriks och vår egen skull. Vi orkade inte vara så sociala och han klarade inte av för mycket intryck och blev lätt överstimulerad när dagliga rutinerna rubbades. Bara att gå hem till någon och dricka en kopp kaffe kunde vara tillräckligt för att få honom i obalans för en hel dag. Erik gjorde inte någon större skillnad på vårt hem och andras. Han saknade de där spärrarna som gör att man inte öppnar andra människors skåp och lådor, att man inte oombedd kliver in hos folk man inte känner och liknande.
När förskoletiden började lida mot sitt slut insåg vi på allvar att Erik inte hade samma förutsättningar som jämnåriga barn. Vi bad därför att han skulle få vänta med skolstarten och istället gå kvar ett år extra i förskolan. Detta gick dock inte för sig, med hänvisning till att skolan ”ska tillgodose alla barns behov från sju års ålder oberoende av vilka behov de har.”
Våra misstankar om att Eriks höga aktivitetsnivå och dåliga koncentrationsförmåga var ett problem bekräftades på sexårskontrollen. Detta antecknades i journalen och doktorn poängterade vikten av att undersöka saken närmare, med tanke på skolstarten. I den mån Erik skulle behöva någon form av extra resurser skulle skolan hinna ta fram dem innan terminsstarten, om behovet bara blev utrett i god tid. Sa doktorn.
Vad doktorn däremot inte sa var att han skrivit ”FAS?” i Eriks journal. Han berättade inte heller vad det skulle innebära, för både Erik och oss, att leva med den funktionsnedsättning som diagnosen innebär. Eftersom vi inte visste något om doktorns misstankar, eller FAS, kunde vi inte ställa några adekvata frågor. Dessvärre bad vi inte heller att få läsa journalen den gången. Det tog sju år innan vi fick se en kopia.
Av barnläkaren fick vi remiss till psykolog och fysioterapeut för att de skulle göra en bedömning. Eftersom Erik bland annat hade problem med den motoriska utvecklingen ansåg doktorn att sjukgymnastik vore lämpligt. Vi gick till sjukgymnastiken där två instruktörer ledde en grupp bestående av Erik och tre eller fyra andra pojkar. Erik vägrade först att gå in ensam och när vi gick in tillsammans vägrade han att delta.
– Jag vill inte, sa Erik.
Det enda sjukgymnasten fick Erik att delta i var att springa runt en hinderbana. Han rann som en vessla två varv runt banan medan de andra gjorde ett. Sedan återgick han till att stå vid väggen med armarna i kors över bröstet. Efter sex gånger gav vi upp.
Nästa avsnitt Erik börjar skolan - och slutar kan du läsa här
