Tillbaka till ruta ett
När höstterminen i trean startade var Erik tillbaka ungefär på samma nivå som han varit ett halvår tidigare. Praktvurpan hade alltså kostat honom sex månaders utveckling, vilket var en stor förlust med tanke på att han redan från början låg efter sina jämnåriga.
Den nya terminen började med en stor oroskänsla. Återigen var det ny personal – två lärare och ingen egen assistent. I stället för en särskild elevassistent skulle den ena läraren ha assistentuppgifterna integrerade i sin tjänst.
Lärarna gjorde upp ett komplicerat schema över vilka timmar varje dag som läraren var assistent och vilka timmar hon var lärare. Det handlade inte så mycket om att tillgodose Eriks behov utan mest om att få ihop tjänstgöringsschema för personalen. Ingen hade någon större förståelse när vi försökte förklara vilka konsekvenser detta arrangemang sannolikt skulle komma att få för Erik.
– Släpp efter och låt honom lära sig ta ansvar själv, så ska ni se att han utvecklas bättre, var det stående rådet från lärarna.
Utan stoppknapp
Ett ständigt problem under flera år var Eriks hyperaktivitet, under de första åren var han direkt speedad och det var svårt att förstå att han faktiskt orkade vara så aktiv. Springet i benen var inte överskottsenergi, som det brukar kallas. För Erik var orsaken till springet den rakt motsatta; han behövde helt enkelt mer energi och muskelkraft att hålla kroppen stilla än att hålla den i rörelse. Följden blev att han rörde sig mer, ju tröttare han blev.
Erik var beroende av att någon hjälpte honom att styra aktivitetsnivån och hålla en rimlig balans mellan vila och aktivitet. Förutom det behövde han också hjälp med att få i sig tillräckligt med näring. Signalerna om hunger och törst fungerade inte – eller han kunde i varje fall inte tolka dem.
I skolan åt de flesta barnen frukt under dagen, dock inte Erik. Anledningen var dels att han varken kände hunger eller törst, dels hade han inte tillräcklig ro i kroppen för att ta fram och äta sin frukt. Med tiden slutade vi därför att skicka med frukt till skolan. Vi påminde personalen om att det var viktigt att Erik i varje fall fick i sig vätska under dagen.
– Han dricker säkert när han blir törstig, oroa er inte, sa personalen med sin stora erfarenhet och med all sin lärarauktoritet att lägga bakom orden.
Det hände att Erik kom hem från skolutflykter med i stort sett hela matsäcken kvar. Han var fullkomligt utmattad, hade svår huvudvärk och var nära att kollapsa. Vid något tillfälle gjorde han det också. Då gick det inte ens att få i honom vätska, det bara kom upp igen och först efter flera timmars sömn, på gränsen till medvetslöshet, orkade han dricka. Det var omöjligt för skolpersonalen att tro att det verkligen var så här; så länge det var full aktivitet runt Erik och han hade minsta gnutta energi kvar gick han ju på högvarv.
När Erik någon gång i tioårsåldern började känna och tolka sina hungersignaler började han även själv kunna se till att han fick något i sig. Första gången han sa ”Jag är hungrig”, trodde jag knappt mina öron!
Att tappa kontrollen
Erik tappade ibland kontrollen över sig själv och sprang planlöst omkring. Han kunde inte tänka klart, blicken blev glansig och ostadig och han kunde inte ens svara på en enkel fråga.
När det blev baklås i Eriks hjärna visade sig även olika typer av tics – ofrivilliga rörelser. Han klappade plötsligt i händerna, stampade med fötterna och trummade på allting. Han fick ofta ryckningar eller gjorde olika ljud. Att bara stå rakt upp och ner blev plötsligt helt omöjlighet för honom, armar och ben bara spretade omkring. Ett ständigt babblande, utan att han verkade vara medveten om det hörde också till.
Fröken grät
Hela tredje klass blev ganska rörig för Erik på grund av stora brister i struktur och kontinuitet i skolan. Det var ingen bra lösning med kombinerad lärare och assistent. Innan höstterminen var slut sa dessutom båda lärarna upp sig och vi stod där igen, utan vare sig lärare eller assistent.
Det kom en ny lärare till klassen ganska snart, men assistentbehovet täcktes med tillfälliga lösningar resten av läsåret. Det hela fick sin kulmen när den ganska nykomna läraren en dag ringde och grät i luren. Hon förklarade uppgivet att hon förgäves bett om elevassistent åt Erik och att hon inte längre kunde garantera, eller ta ansvar för Eriks säkerhet i skolan.
Erik inte bara försvann från skolan vid ett par tillfällen, han utsatte även sig själv och andra för fara när han lämnades utan uppsikt. Personalen insåg på allvar äntligen behovet av extra resurser.
Nästa avsnitt Vändpunkten kan du läsa här
