Utredning påbörjas
När vi väl fått ögonläkarens utlåtande i handen var det dags att hitta någon som kunde ta itu med själva utredningen. Vi tog kontakt med den läkare på barnkliniken som undersökt Erik i samband med skolstart. Vi visste ännu inte vad han redan då hade antecknat i journalen.
Per telefon förklarade jag att vi önskade en utredning därför att vi misstänkte att vår son hade fosterskador orsakade av alkohol. Jag nämnde också att vi som stöd för våra misstankar hade ett utlåtande från en ögonläkare. Barnläkaren lyssnade artigt och frågade sedan,
– Vem är det som håller i det här då?
– Det gör vi själva, svarade jag.
Under det halvtimmeslånga samtalet försökte doktorn sedan övertyga mig om det meningslösa i att utreda om det fanns grund för någon diagnos eller inte. Detta trots att han alltså själv misstänkt samma diagnos och även gjort en journalanteckning om det fem år tidigare. Han förklarade att Erik inte skulle få någon annan typ av hjälp än den han redan hade, även om han fick en diagnos. Och så var det ju det här med att han skulle bli ”stämplad” om man ställde en diagnos.
Jag lyssnade på hans argument, men lät mig inte rubbas. Det slutade därför med att han, sedan jag föreslagit att vi skulle vända oss till någon annan barnläkare, motvilligt gick med på att göra utredningen, ”eftersom jag insisterade”.
Erik hade varit på åtskilliga tester och undersökningar under årens lopp, inte minst i samband med skolstarten, därför fanns det en mängd journaler att tillgå. Utredningen innebar i stort sett bara att doktorn samlade in och gick igenom dessa journaler, några nya undersökningar behövde inte göras. I materialet ingick även den journal i vilken han själv skrivit ”FAS?”, flera år tidigare.
I slutet av november kom svaret på utredningen. Det stod bland annat att läsa: ”Det finns således tillräckligt med indicier för att peka på en prenatal påverkan av nervsystemets utveckling. Den mest sannolika orsaken är alkohol.” och ”Sammanfattningsvis finns således stöd för en stark misstanke på fetalt alkoholsyndrom hos Erik.”
Nu var det alltså bekräftat, så långt det gick, det som vi någonstans inom oss vetat väldigt länge. Nu hade vi både ord och namn – och papper på det!
Äntligen en öppning
För Eriks del inleddes hösten i femte klass positivt. Tack vare diagnosen gick det plötsligt att få rätt hjälp och stöd i skolan. Han fick sin sjätte assistent och när vi träffades första gången på skolgården var det något som hände. Erik hälsade på Karin och då tändes liksom ljuset. Bingo! Allt kändes bara rätt.
När behoven av struktur, rutiner, kontinuitet och förutsägbarhet blev tillgodosedda för Erik fick han också bättre förutsättningar att utvecklas. Han mognade sakta men säkert, erövrade allt mer en egen identitet och fick större sociala färdigheter. Han fick en trygg skolsituation som han kunde hantera och han fick även några fungerande kamratrelationer. Stegen framåt blev fler, tillbakagångarna färre.
Sista avsnittet Hur gick det sedan? kan du läsa här
