Erik – inte riktigt som andra
För att Erik skulle anpassa sig i lugn och ro till sitt nya hem och hemland nöjde vi oss med att träffa andra barn i mindre grupper, som kyrkans barntimme och plask-och-lek ett par timmar i veckan. Efter ett år tyckte vi att det var dags att han fick kontakt med andra barn lite mera regelbundet. Vi valde att placera honom på en Montessoriförskola och hoppades att den mycket individuellt anpassade verksamheten skulle vara lämplig.
Under drygt ett år tillbringade Erik tre timmar om dagen på förskolan. Det var inga långa dagar, men för honom var det alldeles tillräckligt, han orkade inte mer och somnade ofta av ren utmattning i bilen på vägen hem. Eriks aktivitetsnivå var alltid hög och den blev högre ju tröttare han blev. Gick det för långt var det nästan omöjligt att få honom att varva ner.
På förskolan lekte Erik mest med de lite yngre barnen och betraktades allmänt som lite sen. Han etablerade inte några djupare kamratrelationer och hade inte ro att delta i aktiviteter som sånglekar och liknande. Den första kamrat han hade var en ganska utåtagerande flicka. Hon var framfusig och provokativ och för Erik var hon perfekt att haka på. Emma och Erik blev ett radarpar under ett helt förskoleår och det var dagliga incidenter. Var det inte något barn som blev inlåst i städskrubben, så var det målarfärg på alla kläderna i kapprummet eller toalettstolen fylld med pärlor. Ganska snart upptäckte personalen att Emma var den pådrivande och fick Erik att göra sådant som hon inte vågade, eller ville, göra själv.
Även om Erik var överaktiv i stort sett all sin vakna tid, fanns det trots allt stunder då han fann ro och kunde slappna av. Till exempel när vi hade duschat. Eftersom det var fullständigt otänkbart att lämna Erik obevakad under det första året hade jag honom med mig i duschen varje morgon. Insvept i ett badlakan satt han sedan i mitt knä och blev torkad. Han kröp ihop med huvudet mot mitt bröst medan han sög på fingrarna. Han satt alldeles stilla och tyst, ibland mer än en halvtimme.
Eriks behov av fysisk närhet fortsatte att vara stort. Ibland när det var stökigt runt honom kändes det som om han hade behov av att någon höll om honom.
Nästa avsnitt Vad doktorn inte sa kan du läsa här
