Vändpunkten

En lördagsmorgon i juli, strax efter Eriks elfte födelsedag, kom att bli något av en vändpunkt i livet för hela vår familj. Den dagen hade Sydsvenska Dagbladet en artikel under rubriken Ryska adoptivbarn ofta alkoholskadade. Både Bosse och jag läste artikeln flera gånger. För varje gång blev vi allt mer övertygade; det som gällde de ryska barnen gällde också Erik.

I artikeln beskrevs diagnoskriterierna och olika symtom på alkoholskador. Bitarna föll plötsligt på plats. Allt för mycket stämde in, alltför väl för att det skulle vara tillfälligheter.

Jag kände mig som en jakthund, som efter en lång dags spårande äntligen fått upp vittring på sitt byte. Nu gällde det bara att följa spåret och vi startade med att skriva ett brev till den läkare som tidningsartikeln hade refererat till. Vi beskrev de fysiska och psykiska tecken som vi tyckte fanns hos Erik. Vi bifogade även några fotografier och bad om råd vart vi skulle vända oss för vidare utredning. Redan efter några dagar ringde läkaren upp.

Det var en svindlande känsla att plötsligt tala med en människa som inte var det minsta förvånad över de egenheter vår son hade. Den läkaren var den första människa som förstod vad vi pratade om och som betraktade det vi upplevt som mysterier under flera år som fullkomliga självklarheter. Hon öppnade dörren till en värld vi inte visste fanns, en värld av kunskap och adekvata ord för att beskriva det vi inte ens haft en aning om att det fanns ett namn på. Plötsligt var det enkelt och lätt att göra sig förstådd – som om vi länge levt i ett främmande land utan att kunna språket och nu mötte en landsman. En hel flod av vetenskaplig forskning, studier och undersökningar blev tillgängliga och gav svar på frågor som legat obesvarade inom oss i många år.

Samtalet med läkaren avslutades med att hon sa,

– Ja, jag kan naturligtvis inte ställa någon diagnos per telefon, med hjälp av brev och foton, men jag skulle bli mycket förvånad om en utredning inte visade att er son har fetalt alkoholsyndrom.

Efter samtalet kände jag mig, trots hjärtklappning, starkare än på väldigt länge. Plötsligt var saker och ting mycket enklare än de någonsin varit tidigare. Vi hade läst i tidningsartikeln att många barn med fetalt alkoholsyndrom har någon form av ögonförändringar, så det första vi gjorde var att kontakta en ögonläkare med kompetens inom teratologi – läran om ämnen och förhållanden som skadar fosterutvecklingen.

Det var med spänd förväntan vi åkte till ögonspecialisten. Efter undersökningen talade jag med läkaren i enrum som bekräftade våra aningar om diagnosen. I journalen skrev hon: ”Man finner klara stigmata i ansikte och huvud och även opticusförändringar tydande på att diagnosen fetalt alkoholsyndrom är högst sannolik.”

Det var med en stark känsla av lättnad vi åkte hem. Äntligen hade någon som undersökt Erik faktiskt sett något och tagit vad vi sa på allvar. Äntligen hade någon bekräftat det vi instinktivt känt på oss i flera år – det fanns en orsak till Eriks svårigheter som vi inte rådde över. Något som vi med bästa vilja och all kärlek i världen inte skulle kunna fostra bort. Något som varken handlade om känslomässiga eller relationsmässiga störningar, brister till följd av bakgrunden som adopterad, eller någon annan av de förklaringar vi fått höra.

När vi senare frågade Eriks ordinarie ögonläkare om han kände till att vissa ögonförändringar kan vara tecken på alkoholskador fick vi bara svaret att:

– Det är möjligt att alkohol ger ögonskador, men jag betvivlar att det finns en speciell fläck i ögat som det står FAS på. Det finns så mycket som kan skada ögonen.

Det var naturligtvis ingen mening att fortsätta diskussionen men jag kunde inte låta bli att ställa en retorisk fråga.

– Skulle någon få en professur, som grundade sig på upptäckt av sambandet mellan vissa ögonförändringar och alkohol, om dessa förändringar var så diffusa och betydelselösa?

Nästa avsnitt Utredning påbörjas kan du läsa här