Hur gick det sedan?

Under vårterminen i femman beslutade vi i samråd med rektorn att Erik skulle gå om ett läsår, för att förhoppningsvis få lite bättre utgångsläge när han sedan skulle flytta till en annan skola. Vår önskan hade ju från början varit att Erik skulle ha väntat ett år med skolstarten, men det hade inte gått då. I gengäld fick han nu ett bonusår. Det extra året skulle också innebära att han, för första gången, skulle få uppleva den viktiga kontinuiteten i skolan; han skulle börja en termin med samma lärare och samma assistent som han lämnat innan sommarlovet.

Den positiva utvecklingen i femte klass innebar inte att det var en rakt uppåtgående kurva. Det var fortfarande många ”ups and downs”. Svängningarna var plötsliga och det var ofta en fråga om timmar mellan upp och ner. Nästan allt gick upp och ner; förmåga att knyta skorna, läsa en text, förstå regler i ett spel, förstå signaler från andra människor och mycket annat. Vissa dagar verkade Erik på något sätt avstängd, som om han styrdes enbart av sin egen inre värld. Ibland kunde han bli nästan manisk.

Dagen då allt funkade

Lördagen innan Erik skulle börja sexan åkte han, som han ofta gjorde, till skogen med Bosse och hundarna och när de kom hem såg jag i Bosses ansiktsuttryck att något hänt. Allt det där som ger livet mening och innehåll verkade ha uppenbarat sig ute i skogen. Det som verkade ha hänt var att Eriks hjärnceller just den dagen låg på alldeles rätt ställe och skickade signaler till varandra på alldeles rätt sätt – plötsligt var Erik en perfekt fungerande, vanlig tolvåring!

Bosse berättade om skogspromenaden, hur de hade pratat och diskuterat allt mellan himmel och jord, hur Erik hade kommit med egna adekvata frågor om saker och sedan lyssnat och kommenterat svaret. Hur han hade kommit med humoristiska inpass och gjort riktiga associationer kring det samtalet handlade om. Hur han hade gått i jämn takt hela tiden och hållit en av hundarna. Och han hade gjort allt detta alldeles av sig själv, så att promenaden blev en ömsesidigt positiv upplevelse. Inte som annars då det krävde all Bosses energi och engagemang för att få Erik att hålla kvar uppmärksamheten vid någon form av samtal. Inte som annars när Erik babblade och gav olika ljud ifrån sig och frågade hundra frågor men aldrig väntade på svaren. Inte som annars när Erik sprang ömsom långt i förväg och ömsom blev långt efter, eller trasslade in sig och snubblade över hundkopplen. Inte som annars då skogsturen var en arbetskrävande pedagogisk insats, snarare än skön rekreation.

Samma eftermiddag var far och son och tittade när hemmalaget spelade match, även det klarade Erik galant. Han satt ner under hela matchen och följde spelet – förut hade han max klarat en halvlek.

Den lördagen var Erik en alldeles vanlig pojke en hel dag – för första gången i sitt liv – och vi bestämde oss för att bevara den dagen i vårt minne för att leva på den riktigt länge. Man behöver sådana minnen, för när Erik vaknade på söndagsmorgonen var allt precis som vanligt igen.

Hämta hela berättelsen som PDF här