Arkiv

Aktuellt från FAS-föreningen

Maja har FAS

Maja har FAS

Det känns ibland hopplöst med precis allt. Allt det där ingen person förstår eller ser hos en som man kämpar med varje dag även om man har försökt att förklara, försökt blivit sedd och hörd. Att inte bli förstådd och dessutom inte bli sedd hos människor för det man kämpar dagligen med är rent av förjävligt... Så pass att det känns enda in i min benmärg... Det är som om man försöker skrika för allt man är värd men ingen hör eller ser en. Som ett spöke...På min yta syns inte mina problem. Man måste dyka djupare än så.

Jag VET av egen erfarenhet då jag har varit fosterhemsplacerad (men adopterad nu) och har läst på massor om att vi som har en funktionsnedsättning har oftast inte fått de rätta förutsättningarna sen födseln. Inte heller de familjer som verkligen kämpar för sina barn och för sitt egna liv om att få rättvisa med stöttning, att bli sedda och hörda!! Känslan är som att drunkna. En kämpar tills man sjunker sakta, väntar tills någon hör/ser en för att sedan ta tag och dra upp en till ytan igen...

Känslan att inte få den stöttning och hjälp man borde få är fruktansvärd rent ut sagt...! Min familj har varit/är verkligen mitt ALLT det är dom som har gett mig den största stöttningen av alla människor jag har träffat på i hela mitt liv helt ärligt!

I skolan var jag mobbad för att jag hade min funktionsnedsättning FAS som jag har fått p.g.a mina biologiska föräldrar drack massorav alkohol när de skulle få mig. Jag var inte ens planerad. Det innebär att jag har fått en liten hjärnskada som jag själv hade mer än gärna skippat... För "tack" vare den så har jag haft det tufft i perioder i mitt liv även som vuxen....

Jag har upplevt tidigare speciellt i högstadiet då jag verkligen fick insikt och insåg hur mycket min familj faktiskt kämpade för mig, för mina rättigheter och värde att INGEN lyssnade... Alla såg mig som ett helt normalt fungerande barn som skulle ha samma uppgifter, lektioner, läxor som alla andra. Min mor och far pratade massor med kurator, rektorn, biträdande rektor, barnpsykologer, psykologer och jag vet inte vad... Men INGEN återigen lyssnade sorgligt nog på vad de hade att säga. Jag blev grovt mobbad och utstött för jag var annorlunda men det syntes inte... polisanmälningar var en liten stund i bilden dessutom...Lärarna sa att jag struntade i att göra mina läxor för att jag var "lat", att jag inte ville lära mig och lyssnade inte på lektionerna.

Det berodde på att jag hade en diagnos som hette FAS som ingen visste vad det innebar att ha... Som ingen knappt vet idag vad det är (då jag har frågat många)

Jag har även blivit orättvist behandlad på arbetsplatser för jag har inte fått de förutsättningar och stöttning jag egentligen borde ha och få! Men har försökt kämpat och gjort mitt bästa i alla lägen oavsett fast det är riktigt kämpigt och jobbigt att försöka vara en "normal" person då mitt handikapp inte syns... har blivit väldigt missförstådd av många också som tror jag är trög och ibland inte förstår hur jag tänker, men det handlar just om mitt logiska huvud inte funkar varje gång till 100%. Men även i nära relationer har inte ens vågat berätta mitt handikapp ordentligt då jag har varit rädd. Rädd att bli dömd, att inte bli sedd eller förstådd...

Att ha FAS är som att ha en "baksmälla" livet ut som du själv inte har valt att ha. Det innebär att ha inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter, bristande logiskt tänkande, känslig för mycket intryck, energisk, svårt med att hålla en röd tråd i texter, dålig på matematik och mycket mer... att ha FAS innebär att man behöver ha stöttning kanske livet ut med vissa enstaka saker och ha en trygghet. Allt beror hur grov FAS man har.

Nu när jag är äldre så ser jag tillbaka och reflekterar över just detta med stöd till de familjer som kämpar idag med sina barn med olika funktionsnedsättningar. Som aldrig får de rätta förutsättningarna och den rättvisa de behöver som jag och min familj ALDRIG fick!!

Jag pratar om detta av egen erfarenhet, ingenting annat och därför vill jag mer än gärna dela med mig av en liten bit av mitt liv till er. Speciellt ni familjer som känner någon eller har egna barn med funktionsnedsättningar som kämpar för allt vad ni är värda för att just era barn ska få en så rättvis, bra, trygg uppväxt/framtid som möjligt! Som jag har fått tack vare min älskade och starka familj!

| Tillbaka

Bloggarkiv

Aktuellt