Brev från ett familjehem

Brev från en familjehemsförälder till FAS-föreningen.

"Vi är en liten familj i X-stad som för närvarande lever i fullständigt kaos. Så idag fick vi tidningen Familjehemmet och fick se en artikel om alkoholskadade barn i familjehemsvården. Det blev ungefär som om vi fått svar på alla våra frågor, samtidigt som artikeln väckte vår frustration och ilska över hur vi fått ha det. Trots att vi under många år sökt hjälp!

Vår dotter, NN, är nu 16 år, kom till oss när hon var endast 2 år gammal. Vi blev informerade om att hon troligen hade alkoholskador – vad detta innebar visste man inte och kunde alltså inte informera om – men man bad oss vara observanta. Självklart tog vi kontakt med barnhabiliteringen här och fick efter utredning och koll av tidigare journaler diagnosen bekräftad. Den läkare som vi hade då visade på vad som var typiskt rent fysiskt sett, sa att hennes missbildningar i armar och axlar inte gick att göra något åt, men i övrigt skulle inget annat vara annorlunda!

Eftersom hon haft traumatiska upplevelser innan vi fick henne så ställde vi henne i kö till Barnpsykiatriska dit hon också fick komma efter flera års väntande. Under den tiden hann hon börja skolan och gick sina första tre år. Inget var anmärkningsvärt, hon var sen i det mesta – men det har hon alltid varit och brukar komma igen senare. Vilket hon också gjorde i skolan. Problemen började på allvar i fjärde klass. Då upptäckte jag att hon, trots att hon läste och skrev mycket bra, inte alls förstod vad hon läste!

Så började valserna. Skolan visade ingen som helst förståelse, det var nästan så att man förebrådde oss för att vi talade om det. Men nu hade hon ju fått komma till PBU och nu fick vi hjälp via dem. Men någon extra hjälp i skolan fick inte NN ändå – trots att alla tester entydigt visade på hennes handikapp. Och för första gången fick vi veta att detta var en helt naturlig följd av hennes alkoholskador! Så har det fortsatt. Ingen handledning, ingen röd tråd, inget stöd vare sig för oss eller henne, inget har hänt. Och hon klarade naturligtvis inte den vanliga grundskolan.

NN går nu första terminen på gymnasiets individuella program men nu har ju de riktigt stora problemen börjat med umgänge med missbrukare, struntar i att komma hem, har totalt fel beteende i relationerna med kompisar – speciellt pojkar, ljuger om precis allting mm, jag skulle kunna rabbla i oändlighet. Och vi springer som skållade råttor och försöker få hjälp för henne och med henne. Vi känner oss enormt skuldbelastade därför att vi inte visste, inte kunde, inte klarade av det här.

Ångesten inför hennes framtid ligger som en knut i magen på oss, hela familjen håller på att rämna nu mitt i all turbulens runt henne. Lillasyster mår mycket dåligt och är självklart arg på NN för att det är så mycket runt henne. Det är inte så lätt för oss att veta, kunna och förklara. Vi vet ju knappt själva! Det kändes som om någon slängt ut en livboj till oss när vi såg att det finns fler och att det faktiskt kanske också går att få mer hjälp, mer kunskap.

Hur kan man göra rent praktiskt? Kan man gå med i föreningen? Finns det mer skrivet? Finns det tips, råd, gemenskap? Vi är glada och tacksamma för allt, bara att ha fått läsa om det och ha fått skriva detta känns som en lättnad.

Många hälsningar från
S och E X-son"


Någon dag senare kom följande rader:
"Vår dotter läste artikeln med benägen hjälp av oss och hon sa exakt så här: 'Det känns nästan som en lättnad att få veta att något är fel. Jag har känt mig så konstig och trott att jag är född elak eftersom jag märkt hur ledsna och oroliga ni varit och ändå har jag fortsatt att göra så mycket dumt'.”

Brev från ett familjehem