Barn i gråzonen

Risken för sekundära svårigheter – svårigheter som är en följd av funktionsnedsättningarna – är generellt större för personer som inte har så omfattande skador, än för dem med fullt utvecklat FAS. Det innebär att de barn som inte har fullt utvecklat FAS, och som inte har någon utvecklingsstörning, ofta har de största problemen.

Detta beror på att barn med tydliga skador och stora svårigheter lättare fångas upp av det sociala skyddsnätet. De har lättare att få diagnos och hjälp i ett tidigt skede. De som däremot inte har så uttalade skador befinner sig ofta i en gråzon. Deras svårigheter ställer till problem för dem, men inte tillräckligt svåra problem för att de ska bli ordentligt utredda, omfattas av LSS eller få tillgång till resurser på habilitering eller BUP.

Att identifiera barnets problematik så tidigt som möjligt, helst före skolstarten, är mycket viktigt och personal inom såväl barnomsorg som socialtjänst har en stor uppgift.

Sekundära problem som barn i gråzonen har en ökad risk att drabbas av är exempelvis:

  • Beteendestörningar
  • Psykisk ohälsa
  • Avbruten skolgång
  • Kriminalitet
  • Sexuella avvikelser
  • Missbruk av alkohol eller andra droger

När man radar upp olika problemområden i form av sekundära svårigheter, brister och oförmågor hos personer med FASD är det lätt att få en känsla av att livet för dem och deras familjer bara innehåller en ändlös rad av problem. Så är det inte! Man måste hålla i minnet att alla de problem som står beskrivna inte drabbar alla personer.

Man måste även hålla i minnet att barn, ungdomar och vuxna med FASD inte består av problem. De har individuella egenskaper som gör att de är utåtriktade, blyga, glada, generösa, känsliga, nyfikna, charmiga, humoristiska, sociala, fantasifulla, pratsamma, ömsinta och mycket annat som gör dem till unika personligheter. Problem hör däremot inte hemma bland egenskaperna. Problem är ingen egenskap och ingen människa är sina problem!